Skip to content

Blodmotorn, 4

onsdag 14 juli 2010 22:29

Första meningen kommer till mig, jag jobbar inte, tänker inte, försöker inte. Det sker av sig självt, jag kallar det inte för någon gudomlig försyn, möjligtvis har det med rymdens blyghet att göra, planeternas avstånd, kvällarnas sötma, eller hur magikerna försökte och försökte utöva sin kraft över mig på cirkusen när jag var barn. Jag blev rädd och drog, jag odlade kropp, jag pricksköt i smyg, jag tog kalcium, stängde dörrar och uppfann lås, drack blandningar av henne och dom, lärde mig terrängen och mätte breddgrader, gömde mig och gömde mig i garderober, fack och rum, fuck, jag sprang och log, försökte förstå om hon var människa eller vad, om han älskade mig, om jag kunde förflytta föremål med tanken, satt på kanten till cykeltunnelns tak och såg på folk, höll mig fast i mig själv och la mig på stranden med historiens märkligaste – vad hette det – tequilafylla – och drömde och drömde mig ner i sanden och ner i grundvattnet och bäddade in mig turkost i måndagar, tisdagar och slog vad med mig själv om att aldrig skaffa ett jobb som gick ut på att tjäna någon annan -

Och så dog jag nästan och föddes om. Blev döpt i ett hav av fågelvingar, ni vet hur det var, och lyfte så högt och såg så många städer, underkläder på streck, tvättlinor, andra linor intill trötthetens katedraler om stockholmsmorgnarna. Dun ifrån sängkläderna och dig, du och sengångarna, Hallfångarna, ångorna från Karlberg, hela den här utopiska vaffanculon efter förstamajtåg, snutjävlar och FARC i nåt technicolorerat universum.

Dialog:

- Ditt samvete är tillintetgjort

Och Roms alla trappor
- Du kan köpa tillbaka mig. Döda din fågel så kommer jag.
- A-l-d-r-i-g

Och ni, små raringar, döttrar till sorgen, etniska Vandaler. Ni ligger här hos mig och drömmer om förr i skiftande irisar – som ni vet, mina ögon stannar inte -

Jag är tolv år. Tolv. Fullkomligt disponibel Matriarken, kopplad till Handen som är kopplad till armen som är kopplad till axeln som är kopplad till kroppen som är kopplad till nyckelbenet, som är kopplad till lyckobenet kopplad till sorgebenet kopplad till sarabandet kopplad till smugglarbandet kopplad till skogsbandet – kopplad till kronhjortsbandet, som är kopplad till gläntbandet, och nyupptäckt virgin, sodomit, perforerad understruken kursiverad.. Berlin, Berlin, jag är barn, knuffad av horor från Bahnhofstrasse, jag är er biljett så jävla röd om kinderna – allt är blått i dov och hav och hud – går förbi Kaiser-Wilhem på natten i din neon, dimmad blå, dör och är tolv. Sen, värmen och ljuset och frukost, förstår ni, går ut i juli, juliette, under Fernsehturm och får en hammare och en slägga av byggarbetarna som säger riv, riv vår mur, rena oss nu.

Filed in Litt | Comments (0)

Blodmotorn, 3

tisdag 13 juli 2010 00:02
—

Han vet inte om att jag har hans nycklar. Det är märkligt, jag tycker man borde kunna se det på mig, i mina ögon – eller att jag svarar ja på varje fråga, inte kämpar emot i konversationen – vid ett tillfälle stannar han upp och kliar sig i skägget och ser sig om och får en böj i kroppen som – ingenting. Vi talar vidare och jag vet att han måste gå när som helst nu och därför rör jag mig inte ur fläcken utan tar alldeles för lång tid på mig i vad jag än gör och säger saker två gånger, en sak sa jag tre gånger, låter distraherad som jag tror att han är van vid, var lite artigt skämtsam som jag vet att han hatar -

Dörren öppnas på glänt och rummet blir ljusare. Ärkeförläggaren kommer in och jag vet att han gillar mig mycket bättre, kanske till och med ser han – eller, jo han ser, han kan skilja på bra och dålig och gör det. Men han misstänker heller ingenting.

- Var har jag lagt nycklarna. Fan. Jaha.
- Nej jag har inte sett några nycklar, har du låst dig ute? Du är ju inne. Gå inte ut då.

Ärkeförläggaren tittar på sina egna papper och letar efter någonting annat, kanske i förläggarens ögon, bakom glasen.

- Nähä, jag ska gå, men du ringer? Hej -

Städerskan kommer in med mer guld än hon går med,  jag har redan hunnit ut med mitt och går direkt till Urmakaren med nycklar till alla sina lägenheter och fängelsehålor och kassaskåp bakom sig på väggen. Man tror det är visdom han utstrålar men det är den kvalmigt kåta – att kunna låsa upp flickornas dagböcker, att kunna öppna spritskåp; eller hade det inte varit så jävla lätt att tjuvkoppla en bil så hade dörren och låset lätt gått upp. Han har alltid en flyktbil stående någonstans, ute på kundparkeringen.  Men, jag tänker, jag kommer inte att komma tillbaka förrän till kvällen, natten och jag bestämmer vilken kväll, natt det blir – det ligger i själva föreställningen att det ska vara dramatik, gärna åska eller tropiskt regn, ingen såndär smutsgul provinshimmel med späda sökljus bland molnen från Mirage – det är inget gudstema, man letar efter inget, strömmen går och kvarteret brinner upp – fåglarna stiger och stiger, de minns exakt i vilka kåkar i Lugnet som bona låg i eller vilka tegelstensskorstenar som värmde om vintrarna efter en flygtur över isarna som skavde mot hamnpiren – drömbåtar från Argentina fulla med tobak, 1954, det trånga sundet med hög sandbotten – - åh, tidsvirvel.

Så, Stockholm och influgna sparvar vackra, smala med kurbitssnirklande fjädertäckning, eftermiddagar på plåttaket vid skolgården i Sabbatsberg, Atlas, tågrälsarna precis jämte Rymdpolisens huvudkontor där man kläcker själva äggen, krossar och smular, snortar hostande med blöta ögon – vem ska de stoppa? Jag genar över Vasaparken vid midnatt och allt är som vanligt och man kan fortfarande se anständiga människor stå och prata, rasta hunden, ta en buss – de har grävt upp hela Odenplan till ett bottenlöst hål och det står folk och kastar småmynt och väntar på klangen. Jag skyndar mig ner i tunnelbanan förbi halvvaloner, ornitologer, advokater med magarna stoppade fulla med kycklinglever – de går helt sakta ner mot röda, norrut, och jag ser allting snett från ovan i genomskärning och tittar ner, stort skägg, lånade skor, en tillfällig ful jacka och sitter ensam i ett gammalt tåg med en annan historia – Sommarstockholm, cigaretter, Hötorget – men den här vagnen och kylan utanför, stannar vid Gamla stan och går genom kulverten ut på holmen, förbi kyrkan som tar betalt och hovrätten, jag rör mig helt oproblematiskt från kluster till kluster i ett skuggkalejdoskop, ner, snabbt, över grinden till den lilla gården förbi skorstenen och väljer en sidodörr till matsalen. Inga problem, men jag skäms av hur vardagligt allting ter sig. Ingen åska, inget regn, men inte heller någon fara. Inga skramlande odjur i mörkret.

…

Filed in Litt | Comments (0)

Blodmotorn, 2

måndag 12 juli 2010 11:05
En natt, jag kan inte ha varit mer än sjutton, och mina vänner hade druckit och jag hade druckit och hela himlen var full och vi yrde upp stjärnor och hade precis lagt oss på stranden som fortfarande var varm och sundet osade in salt och skvalpande surt, också varmt, med tång och manetslöjor över lågt skuggade och skurna, liksom abrupta vågor – vi låg på ytan och kände avgrunden under oss, olycksaliga tonåringar med korta minnen, rädade av mal och mygg i mörkret – våra skelett i utvidgning blåsta som blåsor, som glas och gudsonanerade begåvade, ögonbryn som män, människor och vi var varken eller än, med cigaretter mellan varenda finger och sand i munnen som tjocknar i salivens visp med tungan.

Man får gå genom högt gräs och ta ett stort kliv över vattensamlingarna kanske tio meter från stranden där vi tappar våra klockor och varje strå hörs som om man smyger – luftbubblor stiger från oss och träden, blommorna, världen bubblar, porer och sporer och getingstick ger ifrån sig sfärerna långsamt, sankmarkerna ljumma i september, strålkastare från lastfartygen, långsamma flygplan, måsar, månbaser och snabba ljuskast mellan träden framför oändliga rader landsbygdsbelysning, alléer och kärnkraftverket ruvar och ruvar på sina förhistoriska ägg, ur skorstenarna alkemisk rök som vi inte ser förrän senare under lyktorna på vår egen gata – vi med svampmoln bolmande i ögonen och drömmen, husen som står och väger tysta ovanpå tulpanfälten – lila, rosa, rött och rost – parkeringen där vi stegrat och bromsat med cyklarna innan middagen. Men det finns en liten backe, brant och full av rötter och kvistar, nässlor längs kanterna och man glider med fötterna ett par steg och måste ta i lite på slutet och innan man når upp till ängen där de onda barnen hade sina vapengömmor vårdslöst slängda bakom ett gammalt träd med en koja i -

Jag känner hur jag får ett slag över munnen, det går så långsamt. En liten, liten bit av tand lossnar jag och vill verkligen följa hur den tas ifrån mig och hur den rör sig i sin lilla bana – allting naturligtvis förstorat hundratals gånger så att man ser hur flisan vrider sig – och den första antydan till blod som ska bilda droppen som i sig är stor nog att kalla kosmisk och hela den intercellulära verksamheten därinne, innanför tunna väggar. Ängarna dignande i skönhet och förruttnelse och fågelungar och meteoritregn och allting går ner i jorden sen och det kommer att byggas städer ovanpå vår by som ligger ovanpå deras tulpanodlingar som egentligen är strandbädden till den urgamla sjön – sluttningen markerar vattenbrynet och blir fort djupt -

Mina överfallare i djurdräkter, små arga harar, råttsvansar och kanske en sur koala med gnisslande tänder och smutsiga ansikten efter allt underjordande – men jag kommer ihåg att de aldrig hade något smart att säga, det fanns ingenting som inte kunde ha bytt ut mig och jag lärde mig slumpen där.

Dagen efter är allting ljust och lugnt och det finns ingenting att oroa sig för utan man sitter i solen med saft och morföräldrar och hundar och de pratar om andra sidan rymden, bilar, släktingar. Min ande har nedstigit hårt i mig under natten för att förklara och min kropp är belyst i den skarpa solen, man ser varje hudflagas proteinprisma så att man förstår att man är tillverkad, att man är ihopsatt av miljarder och miljarder små delar och det tar aldrig slut och detta överväldigar allt.

…

Filed in Litt | Comments (0)

Blodmotorn

lördag 10 juli 2010 16:51
…

Nu har de sjunkit in under skuggorna, några för att sova och drömma skuggorna fulla av långa norrskensångande vintrar, andra raklånga, utslagna med dagstidningarna över sig som ljusa stackmoln som drivit in från kusten där insekter blött upp bärnstenen och rivit upp sekler av dvala i det grunda vattnet, precis i havsbrynet. Båtar och valsång om nätterna tänder fiskarnas ögon som ser rakt in i framtiden -

Flygplanen svänger hårt här och slår nära nog i vattnet och jag kommer med ett sånt skepp, utomjordiskt segelflyg i suckande sjok och sänk genom atmosfärerna över porrfilmskvarteren i Köpenhamn med sina invånare ut- och invända subutexasbor, mödrarna med syrgastuber och papporna har blodpåsar under armarna, men kanske glada ändå och döttrar överallt som diskar, jag vet inte ens hälften, fönstren öppna på vid gavel och värmeläckage från varje kropp och fastighet, restaurangerna överfulla högljudda inåt kvällarna med vin och öl och gräs.

Jag kan tycka att den staden gör sig bäst från himlen och att man sen inte vill vistas där för länge, det blir kvavt och fysiskt, européerna under parasoll och halvgravida hälare av tid, fulla på jobbet och spiller ut över parkerna med grillad kyckling och oljor och – helt i onödan – äter och äter av varandra och tungkysser och deras händer över huden går tröga och klibbiga men som kannibaler slickar de sig om munnen – om nätterna hundarnas yl och mardrömsfjärilar i falsk jakt förbi tevens fula blå som slungar skuggor i gränderna, över malätna katter och kattor, möss med leversjukdomar i restaurangkällarna,
katakomber för spetälsklingar med nerspillda kläder, det är värmen och den kokande oljan och stekoset från tusentals och åter tusentals tjuvskjutna utrotningshotade fåglar med ultravioletta skelett och annat de fått från rymden.

Min förläggare håller papperna i handen och lägger dem sedan på det svarta bordet igen, tittar ut över vattnet och ser orolig ut, drömmarna, dagdrömmarna, mardrömmarna, drönarna i drömmarna, fyller på vatten i glaset och tar en sval tablett och ljudet från väggen, ett surrande man vet är ljus i fusk och hem för spindelätande sländor. Ljudet ifrån minnet så högt att ingenting annat hörs, som ett bultande hjärta fast det kommer ifrån rymden när den är ljus; planeterna liknar höghus på håll, och det är nu som jag lämnar rummet efter att ingenting har sagts, rummet som står och väger av sin egen tyngd och hela husets tyngd i värkar och ber om att bli lämnad gång på gång och försöker abortera människorna ut ur materialen. Och jag har med mig alla papper ut och funderar på att kasta dem i första bästa papperskorg eller ge bort dem till en främling med darrande händer och varma kinder men jag får springa fort, åka ner, trappor och ta snåriga tåg förbi antika soptippar med guld och plast i stora högar, gamla bibliotek, kullar av skönlitteratur och en sjö med trycksvärta som rinner ner i grundvattnet – man ser det från fönstren precis innan Slussen med honungen från fullproppade bikupor droppande och hängande inkapslande fula diamanter som kastar solkatter på berget, kajen.

Den här vägen tar jag hem, eller hem, till vad som en gång var hem och ser Malmös nattklubbshimmel färgas i piss och rouge och underlyst förjävlig som om hela staden andas samma luft och ångas, skållas och biljagas, rånas och – när de tar varandras ägg och böcker direkt ur kroppen, skär ur – de har så tunna dörrar till sina lägenheter, överallt på gatorna smuts och tuggummin och överkörda djur, fimpar med glöden ännu varm orange, omkomna fast inte ännu människor och tvärtom änglar i avgasen, fiskare från hustaken och balkonger som bara draggar, spermanät utspända över deras öppna handflator i flätningar och väv, salivsträngar mellan husen, såpbubblor av blod på kvällen precis när gatubelysningen morrar som en lo eller en amfibie, så kall i stålet som värms fort nu.
Du vaknar bredvid detta, städerna och mig.

…

Filed in Litt | Comments (0)

Napoleon in rags and the language that he used.

fredag 9 juli 2010 15:52

Arbetar med ett politiskt reportage (Italien, Berlusconi) mitt i den här turkosa, tungt saturerade värmeböljan och är alldeles för rastlös för att stå ut med något annat än att inomhusera. Två hundra meter härifrån överbefolkar småbarnsfamiljerna stränderna och i sundet skvalpar båtarna svalt i ljusa pasteller. Alla mina barndomsvänner och -fiender verkar ha skaffat ungar, gift sig och flyttat tillbaka ut till kusten.

Zut alors!

Alltså världen. Låt mig inte bli filosofisk här, men det känns så desperat. Uppgivet. Folk har så bråttom med sina liv och det verkar som att alla växer förbi mig, oavsett ålder. Så lite ambition verkar läggas på konsten, och det är väl vad vi egentligen är här för?

Att utsätta sig själv för ljuset är att acceptera att man har allt att förlora. Vi har tillåtits en kort vistelse bland vänner och bekanta och rycks därefter ut ur vår text, med fabricerade berättelser och påhittade tyger. Allt det där stryks ut och vi vaporiseras till en luminös kondens, alldeles simpel i sin molekylära struktur, och skiner ut i rymden, ett blasfemiskt duggregn kan tyckas, efter allt ont vi åstadkommit ovanpå Krita, Jura etc.

Ur Ett lysande namn. Av er unge man.

I reportaget nämner jag senare helt kort mannen med Kalashnikoven under sängen, han som blev upplockad av Pasolini och ja, man solnedgick på varandra. Han fick pengar. Men man kan fortfarande se sandmolnet från den röda Maseratin skimra upp över Via della Somma.

Vänner, kom ut från era stadsgömställen i kväll, jag tänker dricka prosecco på stranden.

Bildtext: Anne Wiazemsky i Pasolinis Teorema, som vet vad hon vill ha, vad hon vill vara utan.

…

Filed in Litt | Comments (0)

Faux Repubblica

onsdag 7 juli 2010 11:13

Hej,

jag sitter och funderar på underrubriken som allra bäst skulle beskriva den här sidan, nu när jag kommer ut som, ja vad ska vi kalla det, anarkist? Det första som slog mig var lättjans anatomi, men sedan rörde sig tankarna alltmer mot ett institutionellt akademsikt ”intellekt & travesti”, eller ”LUX VULGARIS”.  Jag vet inte hur det är med er, men för min del hade det gått lika bra med något så enkelt som Resenären. Förvisso, det ser inte lika stiligt ut och säger kanske inte så mycket om mig. Och ni vet vad jag gillar – kvällarna i Rom, en dag vid havet, utspillda nebulosor och bilresor om natten. Det får bli något sånt.

Tanken är hur som helst att jag ska försöka bli lite mer öppen med mitt liv, släppa in er lite närmare. Det händer så mycket och jag tänkte att ni kanske var nyfikna på vad. Vi ser hur det går.

…

Bildtext: Fälten där jag föddes, helt nära Borgeby där Rainer Maria Rilke hängde i början av 1900-talet.
Musik: Serge Gainsbourg – Le deuxieme homme

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Filed in Litt | Comments (0)